288
Fru Sylvén, liksom nästan alla med stark helsa, hade svårt att begripa, att icke alla hade samma krafter, i fall de blott egde samma vilja.
Marias väfvar voro slutade; och då hon nu, enligt mammas lärdom, klippte bort hörnet i almanackan för juni månad, då kände hon en sällhet, som hon aldrig förr tyckt sig hafva känt. Hon tackade innerligt Gud, att hon så snart skulle återse Axel och Gustaf; och ändå tyckte hon, att det låg en oändlighet mellan henne och denna glädje. De få återstående dagarne voro fullt upptagna af arbete och bestyr för resan; och ändå de voro långa, ehuru knappt tillräckliga för allt, som skulle göras. Ändtligen, då hon upphunnit aftonen före afresan, syntes den henne som en dröm, och hon nästan fruktade, att han skulle försvinna med morgondagens uppvaknande.
Klockan sju andra morgonen satt hon dock verkligt midt emot sina föräldrar i vagnen, der hon för kappsäckar och askar icke visste hvar hon skulle ställa sina fötter, så små de än voro. Nu nickade hon åt alla de omkring stående, anbefalde ännu en gång blommorna, kanariefoglarne och hunden åt de hemmavarandes synnerliga omsorg, och befann sig i det samma på vägen till Södertelje, hvarifrån de på ångbåten ärnade gå till Stockholm, der de skulle stanna i trenne dagar, för att sedan på ångfartyget Upsala hinna resans egentliga mål, staden Upsala.
— Nå, Gud vare lof, Maria, att jag återser dig! — utbrast Alma och kastade sig i Marias famn, då denna, åtföljd af sina föräldrar, i en af Drottninggatans präktigaste våningar ändtligen upphunnit hufvudstadens käraste mål — barndomsvännen.
Sedan nu Alma, med sin ålders och sin naturs varma hjertlighet, helsat prosten, öppnade hon salongdörren för att införa sina vänner.
I en praktfull morgondrägt stod majorskan framför en af det stora rummets höga trymåer, för att försöka den till Upsalaresan nyss hemkomna hvita sidenhatten.
