293
Tjuguandra kapitlet.
I den gamla lärdomsstaden, detta vetenskapens och sånggudinnornas vidtbesjungna tempel, herskade det vimlande, glada lif, som tillkännagifver dagen före en högtid. Alla fönster voro spegelblanka, alla gardiner snöhvita, alla ansigten glada; och de af Apollo förskjutna, som förgäfves sträfvat efter morgondagens lager, försvunno likt obemärkta skuggor bland gatornas leende grupper för att antingen på en vindskammare tillbringa en glädjelös afton, eller ock i Bacchi Lethesvågor dricka glömska af förargelse och misslyckade förhoppningar.
Från stadens alla sidor inströmmade oupphörligt resande; och ehuru en stor del af dess familjer för tillfället helt förtroligt sammanpackat sig för att lemna de främmande rum, så började redan alla hus blifva öfverfulla.
Junidagen var vänlig och sommarvarm, och de klara solstrålarne skimrade härligt öfver det högburna slottet och öfver Odens grönklädda lund. Allt var ljust och högtidsprydt, och Kungsängsliljornas sjunkande kronor tycktes hafva gömt sitt afskedsdoft som en stilla offergärd åt den festliga aftonen, under hvars ljufva timmar så mången krans skulle bindas. O, huru lyckliga voro icke de, för hvilka dessa kransar skulle bindas af älskarinnans eller en systers hand, påsättas, bäras i åsynen af en far, en mor!
