Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/298

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

294

Bland dem, som varmt och innerligt uppfattade denna sällhet, var Axel. Han hade erhållit ett af hedersrummen. Han var älskad af alla och afundad nästan af ingen; ty det låg ingen sjelfviskhet i hans glädje, hvilken man nästan skulle kunna kalla ett barns, ett barns, som leker bland blommorna i solskenet, och lärt att leende tacka Gud för ljus och glädje.

Med tillhjelp af Gustaf voro nu vännernas tvenne små rum nätt och trefligt ordnade att mottaga föräldrarne och Maria.

Det inre, som med sitt enda fönster låg åt en trädgård, var inredt åt fruntimren, och det yttre, som var något större, skulle herbergera prosten och vännerna. Den beskedliga värdinnan kunde icke begripa, hvar de inqvarterat allt skräp, som vanligtvis uppfylde rummen; ty vi måste medgifva, att ordning var en dygd, som icke rättvist kunde skrifvas på Axels meritförteckning. Gustaf deremot, hvilken genom natur och vana egde denna egenskap i hög grad, försökte väl att litet stöka undan Axels kringströdda saker, men ledsnade dock mången gång vid denna obelönade möda, som grep omkring sig likt ett kräftsår.

— I förtroende, — sade Axel till värdinnan och öppnade en kontorsdörr, — se här är allt skräpet; men Petrus kan ej trognare akta himlens mnycklar, att de ej komma i ovärdiga händer, än jag skall akta denna för mamma och Maria, — tillade han och kastade ännu en skärf på den stora offerhögen.

Sedan nu allt var i ordning och nyckeln till den yttre kammardörren gömd på sitt vanliga ställe, så utgingo vännerna för att vid Fyrisåns stränder mottaga de kära väntade.

Axel stödde sig på Gustafs arm, och så vandrade de genom de folkuppfylda gatorna, der månget qvinligt öga fäste sig på de ungdomliga gestalterna. Det var svårt att enligt skönhetsregler afgöra, hvilken af dem, som var