297
— Så, Gustaf, hjelp nu mamma och Maria ur folkhopen! Jag skall gå till baka och hemta Alma, — sade Axel, sedan Gustaf helsat dem.
— Det får du icke, Axel! — sade modern häftigt. — Alma har ju ej under hela resan utan bannor och blinkningar fått vara med Maria; och majorskan har ju nästan oupphörligt varit sysselsatt med sitt förnäma sällskap, och endast sagt några ord till mig; och således, Axel, måtte du väl icke vilja förnedra dig att tillbjuda en öfverflödig hjelp åt dem, som så uppfört sig mot din mor och syster, i synnerhet som din arm kanske blefve tillbakavisad.
Med djupt missnöje öfvergaf Axel det hopp, för hvilket hans hjerta klappat så lifligt.
Nu ankom majoren och förde fru och dotter öfver den smala bryggan.
Axel hade icke lemnat stranden och hans mor icke lemnat honom. Majoren såg honom, och det hjertligaste »ödmjukaste tjenare, herr magister!» åtföljdes af en vida mera sägande blick.
Majorskan såg förargad åt andra sidan, i det hon missnöjd släppte sin mans arm, då Alma och majoren redan voro uppe; och hon skulle just sätta foten i land, då hon halkade, och det förnäma blodet fick i ögonblicket helt oförmodadt ett kylande bad.
— Jesus, hvad gör du? — utbrast prostinnan ångestfullt, då hon såg Axel kasta sig i ån.
Det lyckades honom snart att uppkomma med sin tunga, ehuru icke ljufva börda. Alma gret, majoren var stum, och prostinnan var nästan död af förskräckelse.
Prosten, hvilken jemte Maria och Gustaf aflägsnat sig ur trängseln, visste af intet, förr än de sågo Axel, drypande af vatten, komma springande för att bland de åkdon, som voro vid stranden, anskaffa en vagn åt majorskan.
— Axel, hvar är mamma, hvar är din mor? — ljöd det på en gång från den förskräckte fadern och dottern,
