296
inom mig, sedan har jag känt, att ett något fattas i min lager. Du är lyckligare än jag, du får se Maria. Du vet, att hennes första tanke är Gustaf — icke Axel.
På Gustafs kind spridde sig en svag rodnad, hvilken i samma ögonblick uppsteg till en hög flamma; ty ett skotts aflossande tillkännagaf en ångbåts ankomst.
Axels hela varelse var åter ett strålande solsken.
Springande upphunno vännerna den af folk vimlande stranden, innan ännu fartyget ankommit till bryggan.
Det uppfylda däcket liknade en oredig, brokig massa, öfver hvars mullrande sorl kaptenens kommando starkt urskildes.
— Ännu har jag icke sett någon! — utropade Axel, otålig att icke redan hafva upptäckt hvad han sökte och nästan missnöjd med Gustaf, hvilken stod liksom han ingen väntat.
Ack, Gustaf hade funnit hvad han sökt! Han hade funnit Maria, Maria Gustaf, och deras själar hade sammansmält och välkomnat hvar andra i den kärleksrika, af alla osedda blicken. O, nu var Gustaf skön, skörare än Axel.
— Maria, ser du mig då ej? — ropade Axel, hvilken redan öfver landgången trängt sig in bland passagerarne och der kommit nära Maria, som stod längre fram än föräldrarne.
— Axel, min Axel! — svarade Maria, liksom uppvaknande vid den välkända rösten, och nu hvilade på honom det ömma systerliga ögat, och hennes båda händer omslöto Axels hand.
Modern hade upptäckt Axel, och nu voro de lyckliga föräldrarne hos den älskade sonen.
— Åt hvem nickar du, Maria? — frågade Axel, då han förde sin mor och henne öfver plankan.
— Åt Alma, — hviskade Maria.
Ett strålande leende flög öfver Axels läppar, och följande rigtningen af Marias öga upptäckte han snart den ljufva flickan.
