302
smakade henne förträffligt. Alma var inne hos modern, medan de andra superade i yttre rummet.
— Hvems är den vackra trädgården med de myckna blommorna och den höga löfsalen? — frågade Alma, då hon utkommit till de andra.
Gustaf, till hvilken hon stält frågan, svarade då, att den tillhörde deras värdinna.
— Der har jag mången vårqväll suttit och drömt om er alla, drömt om denna afton, men icke vågat hoppas, att Alma skulle öka och dela den glädje jag drömde! — sade Axel och såg vänligt på Alma.
— Kunna vi ej få gå dit? — frågade Alma rodnande. Hon hoppade af glädje, då hon hörde, att det var tillåtet, men tillade bedröfvad, att hon ej kunde lemna mamma; men prostinnan, som i afton var ovanligt älskvärd, lofvade att vara inne hos majorskan.
— Nå, hvad det skall bli skönt att få gå ut utan hatt, och att rigtigt få känna luften och syréndoftet! — sade Alma, medan de nu väntade på Maria, som gått att hemta lagerqvistarne.
Utkomna i trädgården, uppkom fråga hvilken af de begge flickorna, som skulle binda kransen. Ingendera ville det, och likväl ville begge det så gerna. Axel bad att de skulle binda den till sammans; men härtill kunde Maria icke öfvertalas.
— Jag har ändå bundit det första gröna bladet i din krans, Axel! — sade Maria, i det hon räckte den började kransen åt Alma och slog sina begge armar omkring broderns hals.
— Det har du, Maria! Det första, det skönaste blad i min lefnads krans! — sade Axel och slöt den älskade systern i sina armar.
— O, att Axel vore min bror, så finge jag göra som Maria! — tänkte Alma och såg djupt ned.
