303
Vid Axels sida band nu Alma morgondagens segerpris, och inflätade deruti mången öm, oskuldsrik tanke, mången varm, innerlig bön.
Nu fick Alma tacka Axel, af hela sin själ tacka honom, som räddat hennes mor. Huru barnsligt ljuf och tjusande var hon ej, då hon fattade båda hans händer, blickade upp mot honom med det hulda ögat, och hviskade detta »Axel!» som ingen kunde säga så som hon.
— Jag kunde ej tacka förr än vi blefvo ensamma, förr än ingen hörde oss, — sade hon, och tvenne klara tårar nedfullo på den på hennes knä hvilande kransen.
O, huru klingade icke dessa ord i Axels själ! Talade icke de, ehuru Alma omedvetet, om känslor, dem Alma ännu icke kunnat tyda, men som hon en dag skulle fullt förstå, känslor, hvilka nu varmare än någonsin genomträngde Axels själ?
Längst in i löfsalens dunkel sutto Gustaf och Maria; och hvarom talade de — i fall de talade? Fråga det skyddande syrénhvalfvet, fråga den lyssnande trasten, de kärleksvarma juniflägtarne, fråga den halföppnade rosen, fråga aftonlandets simmande guldskyar, och de skola hviska dig de skönaste ekotoner från kärleksharpans odödliga strängaspel.
