314
I samma ögonblick kom Alma och bad Maria följa sig i toilettrummet; ty hennes guirland var nära att falla af hufvudet.
Maria följde Alma, glad att komma ur salen, der hon nu mera icke andades rätt fritt. Ack, så kan en enda giftig flägt förpesta den renaste atmosfer, en enda menniska besmitta det ställe, som nyss syntes oss ett paradis!
Bland en af de grupper, dem de båda flickorna skulle passera, stod Gustaf mörk och nedslagen i den vimlande skaran. Maria såg honom och sökte hans öga; det mötte hennes. Huru talade det icke nu den djupaste smärta! Maria förstod dess språk, dess lifsberoende fråga.
Toilettrummet var tomt. Alma, som ej märkt Marias förändring, framgick till spegeln och bad Maria komma och hjelpa sig.
— O, Gud, Maria, hvad jag i afton har roligt! Jag trodde icke, att man någonsin skulle kunna blifva så lycklig, — sade hon med glädjedrucken hänryckning, och hela hennes hjertas lycksalighet strålade mot henne från spegeln, som återgaf hela den bländande gestalten.
— Hvad, Maria, du gråter! — utropade hon, och de ljufva dragen mörknade hastigt, då hon i spegeln såg tårar nedfalla på Marias kind.
— Säg mig, hvarför du gråter! o, säg mig det! — bad Alma så ömt.
— Jag kan det ej, min goda Alma.
— Du tror ej, att jag kan gömma det; men det kan jag. Här kan jag gömma mycket, — tillade hon allvarligt och lade handen på hjertat.
— Men du förstår det icke. Du är ännu så mycket barn!
— I afton är jag ej något barn, Maria! Vet du, Maria, att jag allt sedan i går qväll tyckt, att det är, som jag hoppat öfver lifvet och flyttat till ett annat, skönare och rikare, ja, till sjelfva himlen. Jag har säkert
