315
nu öfverhoppat det återstående af min barndom, och lefver, som du, i ungdomens himmelrike. O, hvad der är härligt, Maria! Nog har jag alltid förr funnit barndomen så säll; men när jag nu kommer till baka dit igen — ty länge kan detta ej räcka — då blir der säkert tomt och öde!
Maria suckade djupt. — Barndomen, Alma, är dock lifvets himmelrike; måtte du ännu länge finna det! — sade hon med varm känsla; men inom sig tänkte hon: — Måtte det ej redan vara förloradt!
— Man väntar på er, — sade Axel, som nu inträdde, ombedd af de väntande kavaljererna att skaffa reda på de begge fickorna.
— Var icke ledsen, Maria, — hviskade han vänligt. Alla äro glada och vänliga. Du har ju intet att frukta?
— Har du sett Gustaf? — frågade Maria.
— Icke sedan vi slutade fransäsen.
— O, så sök då upp honom och bed honom vara lugn!
I salen stod Gustaf, stödjande sig mot dörren till det rum, de skulle passera.
— »Tro!» hviskade Maria, så sakta, att blott sympatiens öra kunde uppfånga ljudet af detta det skönaste ord, denna underbalsam på tviflets sår.
Maria dansade med en af de lagerkransade. Hon stod bredvid Gustaf, och hon såg, att han trodde, ehuru glädjen ännu icke hade fullt återvändt.
Balen fortgick glad och lifvad. Maria såg Gustaf i samtal med de begge bröderna. De talade länge och, som det syntes, gladt, ja, nästan förtroligt, och Maria lugnades. Tredje valsen kom; den slutades, och Maria var åter lycksalig.
Prosten, som icke varit i danssalen sedan den första dansen, inkom nu. Han blef varse Brenner, utan att denne såg honom. Hans ansigte mulnade. — Jag trodde
