29
Nu hemtade majorskan andan, och fru Sylvén sade medande: — Men mamsell Klerk hade ingenting i utseende eller väsende, som bevisade hvarken anspråk eller nycker. Hon var ju alltid vänlig och anspåkslös.
— Min bästa fru Sylvén, tro mig, de största pretentioner gömma sig under ödmjukhetens mask. Jag, som au premier abord någorlunda genomskådar menniskor, kunde aldrig fördraga hennes släpande ögon och släpande röst; men man och barn voro förtjusta, och alla främmande sade: »Ack, hvad hon är behaglig och intressant, den nya guvernanten!» — »Åh ja, för societetslifvet», svarade jag då, utan att utbreda mig öfver ämnet.
— Men huru kom det till, att hon så snart lemnade huset?
— Att relatera den tråkiga historien, skulle pina mig till döds. Nog af, vi kommo i en liten strid i afseende på principer för uppfostran, då hon icke blygdes att taga humör för en tillrättavisning af mig, för hvilken hon i stället bordt varit tacksam. Hon sade, att hon ville flytta, och jag önskade lång och lycklig resa. Min man förnedrade sig att bedja henne blifva qvar. Barnen greto, ja, Alma var tröstlös; men min Harald, han visade, som vanligt, sin karakter och följde mammas exempel.
— Sådana der händelser äro dock mycket ledsamma, både för huset och för den stackars flickan, som lemnar det, — sade fru Sylvén, redan på förhand underrättad, att felet låg hos hennes nåd, hvilken aldrig kunde bibehålla någon guvernant.
— För huset betyder det ingenting, — svarade majorskan med stolthet — och mamsell, hon må se sig om.
— Men huru skall nu fröken Almas uppfostran blifva fullbordad?
— Den kunde väl redan på sitt vis sägas vara det, ty ehuru Alma ännu icke är mer än fjorton år, så eger hon dock verkliga talanger; men nutidens fordringar äro
