46
att vara deras ömmaste kärlek, deras stöd, deras jordiska föresyn.
Nu skrapade en galoscherad rusthållare sina helsningar vid dörren, och samtalet blef afbrutet.
Emellertid var ateliern, hvartill Marias kammare
blifvit helgad, redan i ordning. Gardinen var till hälften
nedfäld, för att utestänga det starka solljuset. De
blommande jasminerna spridde en ljuf, hesperisk ånga kring
det lilla, enkelt, men smakfullt möblerade rummet, i hvilket
Maria satt, omgifven af penslar och färgsnäckor. Hennes
blick vexlade mellan originalet, ett vackert fantasistycke
af Gustaf, och den trogna, ehuru icke fullkomliga kopian.
Gustaf stod bakom Maria, som hon trodde, noga bevakande hvarje penseldrag; men ack, hela hans själ var försänkt i åskådandet af henne! Han stod med sammanknäppta händer och lutade sig ned öfver Marias stol, så att den fina profilen, kringlekt af hennes silkeslena lockar, log i hänförande skönhet mot hans öga. Tystnaden hade utbredt sina mystiska vingar öfver den sköna gruppen. De fria kanariefoglarne sutto stilla i ett grönskande bladtält, och inandades rosens ånga. Ögonblicket egde en förtrollning, hvilken ingen vågade skingra, en himmelsk gnista, som en enda flägt byter i en härjande flamma. Så kände Gustaf, och må hända äfven Maria, ehuru hon ej så klart förstod det féeri, som omgaf henne.
Maria behöfde ett råd; hon skulle fråga, men tungan blef orörlig. Hjertat klappade häftigt, och bröstet höjde sig i djupa andedrag. Slutligen samlades, nästan henne omedvetet, all hennes styrka uti ett sakta: »Gustaf!» Detta enda ord, o, hur det genomdallrade Gustafs hjerta! Han utsträckte till hälften armarne. Hvad hade han ej
