Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

50

I det samma öppnades dörren och Axel inträdde med bud från modern, att Maria skulle komma ner.

— Ja, jag skall gå, — men …

— Du tyckes icke längta ner? — invände Axel leende.

— Det är så mycket man måste göra utan att längta derefter.

— Och, derför, nu ned med dig och håll vackra tal med brukspatronen, så försonar du ditt dröjsmål, — ropade Axel och sköt Maria sakta ut genom dörren.

— Arbetet var säkert icke i ordning? — sade modern litet ironiskt då Maria inträdde i förmaket, der hon var ensam med Lemner.

— Söta fru Sylvén lilla, det kunde ju vara många småsaker, som skulle förrättas på kammaren, — invände brukspatronen medlande.

En besynnerlig strid mellan förlägenhet och löje vexlade i Marias ansigte.

— Mamsell Maria syr med perlor, tror jag, och det som är vackert ändå? — fortfor han, då Maria uppvecklade de på den ljusblå botten blänkande guldblommorna. — Hvad skall det blifva för en liten söt pjes?

— Ett cigarrfodral, — svarade Maria.

— Ja, se då kan det smaka att röka cigarrer, när man gömmer dem i ett sådant fodral! Hvem blir så lycklig och får detta?

— Det är bestämdt åt Axel, — svarade modern med brådskande häftighet.

Hade alla perlorna fallit kring golfvet, skulle ej Maria blifvit så bestört, som att höra modern säga, att Axel skulle hafva det. Hon rodnade så, att brukspatronen, som eljest icke så noga uppfattade känslans skiftningar, nu bemärkte det i blick och på kind.

— Hvarföre blef mamsell Maria så röd? frågade han. — Man skall icke rodna att höra sanningen, och jag kan