51
ej annat än säga ännu en gång, att, om jag hade ett sådant cigarrfodral, sydt af så små söta fingrar, så skulle cigarrröken blifva mig som nektar.
— Trodde Maria, att hon vågade erbjuda denna lilla småsak, så skulle det visst vara henne ett innerligt nöje, — sade fru Sylvén med förbindlig artighet.
— Ödmjukaste tjenare, min nådiga fru pastorska! — utbrast brukspatronen brådskande; — men vi hafva för mycket brytt vår lilla söta Maria, — tillade han, vänd till den arma flickan, som aldrig varit så djupt förlägen.
— Tiga är ock ett svar, och en rodnande tystnad är mera än ord, — fortfor han och kysste Marias hand.
Kyrkoherden inkom i samma ögonblick, och mor och dotter gingo ut, för att tillse om mat och dukning; ty middagstimmen var snart inne.
— Det förundrade dig väl, min goda flicka, att höra mig säga, att Axel skulle hafva cigarrfodralet? — sade modern icke utan förlägenhet, sedan de utkommit i salen.
— Ja, mamma, ty det var första gången jag hört mamma afvika från sanningen.
Det låg något i Marias svar, som på en gång smickrade och sårade modern.
— Ingen kan heller älska sanningen högre än jag, — svarade hon vänligt; — men om detta kan kallas en afvikelse derifrån, hvilket det visst är, — tillade hon eftertänkande, — så var det nästan en af dessa små nödlögner, som visst icke äro att försvara och som Sylvén icke kan tåla, men hvilka ändå icke alltid kunna undvikas! ty ser du, jag ville icke säga, att du sydde det åt Gustaf. Då hade jag varit tvungen att tala om, att du målar för honom och det tyckte jag var onödigt.
— Hvarför det, mamma? Det är ju ej något ondt deri, att Gustaf velat skaffa mig detta nöje?
— Nej, Maria; men som du säkert nu mera icke kommer att fortfara, så är det ju bäst att icke låtsa derom.
