Hoppa till innehållet

Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

52

Maria suckade, men svarade icke.

— Nu skall du skynda dig att få det färdigt, så att vi få skicka det till Stockholm att monteras, på det att Lemner får det på sin namnsdag.

— Ack, att han skall hafva det! — sade Maria med nedslagen röst.

— Jag vill ej höra ett ord vidare om den saken. Det måtte väl vara roligare och mer passande att sy åt en så hederlig och ansedd karl, som visat oss alla så mycken artighet och vänskap, än åt en pojke, till hvilken vi ej stå i någon slags förbindelse.

Maria nedslog ögat, och en ögonpblicklig kyla genomfor hennes så varma kärlek för modern.

Efter måltiden, hvilken var lika öfverflödande af mat som af artighet, var sällskapet samladt under den stora lönnen på gården.

— Det var ett läckert sockerdricka — sade Lemner och tömde det fradgande glaset, som Maria islagit.

Det var roligt och smickrande för bryggerskan, — sade fru Sylvén med en anvisande blick på Maria.

— Ödmjukaste tjenare! genmälte brukspatronen lifligt. — Det är i mitt tycke så älskvärdt för de sköna att vara hemma uti allt, att kunna sy med perlor och koka sockerdricka, att hafva insigt i de sköna konsterna och i hushållsbestyren; ty menniskan består dock af kropp och själ, och svälter kroppen, så är jag rädd, att själen icke står länge bi.

Ett eget bifallsskratt beseglade de filosofiska anmärkningarne.

— Hvad tror bror om vädret? — frågade kyrkoherden. — Himlen mulnar. Jag tror, att jag måste låta köra in höet, ehuru jag tänkt uppskjuta det tills i morgon.

— Gör icke det, min bror; ty i natt hafva vi regn. Jag har min egen lilla spåman, som alltid säger sant.

Lydig brukspatronens spåman och i fruktan för de