Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/63

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

59

— Nå, jag vill försöka, — sade brukspatronen slutligen, — nota bene med herrarnes biträde. — Och med tillhjelp af de friska ynglingakrafterna hann han ändtligen så långt, att Maria mottog honom med sina händer.

Axel och Gustaf satte sig så, att de utgjorde en säker sköldborg kring vår hederlige brukspatron.

— Om du icke stjelper med oss, så skall du få dugtiga drickspenningar, — sade brukspatronen till drängen, just som dennes »hopp!» satte vagnen i rörelse.

Under vägen uppstämde vännerna en glad Upsalasång, och brukspatronen, med båda händerna fasthållande sig vid det rep, med hvilket lasset var bundet, frampustade då och då några rörande uttryck till Maria, hvilka ofta afbrötos eller bytte sig i höga utrop, vid hvarje lutning vagnen gjorde.

Oaktadt det kraftiga fasthållandet, hade brukspatronen så småningom nedskridit, innan han kommit i den fördjupning, i hvilken han nu, med fötterna pekande mot höjden, nedsjunkit, att Maria, hvilken satt midt emot honom, kommit så alldeles på kanten, att hon hade all möda att fasthålla sig. Kanske hade hon icke kunnat det, om ej Gustaf upptäckt faran och genom sin arm gifvit henne ett säkert stöd.

Nedstigningen företogs midt för gårdsporten och var nästan icke mindre löjlig än uppstigningen.

— Det är ej alldeles så beqvämt, som att stiga ned ur kaleschen, — sade kyrkoherden leende, då brukspatronen lyckligt nedkommit på marken.

— Så mycken godhet mot ungdomen! — sade värdinnan artigt.

— Åh, min nådigaste fru pastorska, när man icke är äldre än jag, så gör man allt litet för sin egen skull — svarade brukspatronen med ett eget löje.

— Jag utbeder mig snart få den äran och se herrskapet på Lundafors, — sade Lemner vid afskedstagandet;