Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

60

— och hoppas jag då få tala litet i förtroende med mamsell Maria, efter det blef hindradt i dag.

Maria hörde honom icke. Hon stod bredvid Gustaf och beskådade de klara blixtar, som upplyste de svarta molnen; ty åskan hördes ehuru på afstånd.

— Ack ja, hvad det skall bli roligt att komma till det präktiga Lundafors! — svarade fru Sylvén med oförstäld glädje, och såg redan i tankarne Maria som egarinna till det stora vackra bruket.

— I morgon afton är icke Gustaf hos oss, — sade kyrkoherden vänligt, med den egna hjertlighet, som tillhörde honom, sedan de alla inkommit i salen, efter att hafva mottagit brukspatronens sista: »ödmjukaste tjenare!»

Ingen svarade; men den flammande blixten speglade sig i tvenne tårglänsande ögonpar.

— Men, kära Gustaf, du måtte väl ändå anse Axels hem som ditt eget? — återtog slutligen kyrkoherden med faderlig ömhet. — När tvång och högfärd liksom vilja qväfva dig, så kom hit och andas ut här.

Gustaf tryckte stum den framräckta handen, och kyrkoherden fortfor: — Dessutom hoppas jag, att du vill längre införa Maria i den sköna bilderverld du öppnat för henne, och i sådan händelse får kanske Axel afhemta dig på dina fridagar?

För Axel och Maria öppnade sig en klar ljusverld, full af vårvindar och rosendoft. Ack, de visste ej, att en härjande samum står liksom på vakt vid hjertats lustgård!

Innan Gustaf, utan att förråda sin glädje, hann svara, hvilket kanske icke var så lätt, invände fru Sylvén:

— Min söta gubbe, det blir för mycket besvär för Gustaf, och herrskapet på Strålvik tycker dessutom kanske ej om dessa trägna resor.

— Jag behöfver ej säga tant, att dessa dagar blifva helgedagar för mig, — svarade Gustaf med värme; — och hvad herrskapets missnöje angår, — tillade han, och öfver hans höga gestalt utbredde sig en nästan ridderlig