Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

61

stolthet, — så är jag barnens lärare, och vill i sådan egenskap använda all min förmåga; men jag är icke herrskapets sällskap, i synnerhet som majorskan låtit mig förstå, att mellan lektionerna upphör all befattning med mina disciplar.

— Blir åskvädret häftigt, så skickar jag efter er, — sade fru Sylvén till vännerna och Maria, då de lemnade salen; men pastorskan somnade, ty åskan hade tystnat, molnen hade skingrat sig, och den uppfriskande naturen inslumrade vällustigt under julihimlens silfverskära azurdôme.

Men slumrade alla lika lugnt som fru Sylvén och naturen? Åtminstone icke Maria, ty en uppenbarelsens blixtstråle hade upplyst hjertats djup. Den sköna, fulla knoppen hade under dagens lopp underbart utvecklat sig för de ljusa, varma solblickarne, och hade slutligen, vid Gustafs nästan ljudlösa »god natt!» utslagit sina doftande hjertblad.