63
oskuldsfull, så hjertligt förtrolig, att man ovilkorligt måste älska henne. Snart kände ock Gutaf ett slags broderlig ömhet för den goda flickan. Dessutom möttes alltid deras själar i det outtömliga ämnet prestgården, hvilket, varieradt på ofta ganska dålig franska, var klingande musik för Gustaf. Marias undervisning fortsattes äfven, ehuru majorskan kallade dem förevändningar, ridåer etc. etc. Genom majorens och Gustafs förböner hade Alma ändtligen fått löfte att en lördagseftermiddag åtfölja Gustaf till prestgården för att der tillbringa söndagen.
De skulle fara så tidigt, att de kunde förekomma Axel, hvilken eljest skulle afhemta Gustaf; men de hade icke farit en fjerdingsväg, förrän Axel mötte dem.
Han blef hjertligt glad att få se Alma, och öfvertalade henne att för den återstående delen af vägen åka med honom.
— Hvarföre stannar du? — ropade Gustaf otåligt till Axel, som körde förut.
— För att se på den vackra utsigten, — svarade Axel, blickande nedåt dalen.
— Den har du ju många gånger sett.
— Men sällan vackrare än nu, — genmälte Axel leende, i det han upptäckte Maria, sittande under en hängbjörk. Hans öga hade sökt henne, ty Maria hade följt honom till den så kallade ådalen för att der åtfölja den varme Nicander på hans sångarfärder till diktens och rosornas land.
Maria hade icke hört bullret af vagnarne. Hon hade nyss med sin hänförande ciceron för första gången beträdt de glödande orangelunderna. Hon lefde, hon andades der, intet kunde slita henne derifrån, och likväl hade de aflägsna ljuden af Gustafs röst för henne öppnat ett skönare söder.
Lätt, som en blomstervind, lemnade hon lunden, och snart var Gustafs gulmålade trilla för Maria ett ännu skönare Isola Bella.
