64
Gustaf satt hänryckt och säll som en gud. Öfverraskningen och det poetiska i Marias uppenbarelse syntes honom nästan en andesyn, och likväl satt hon nu vid hans sida, med öga och kinder strålande af ungdom och glädje. Lyckliga voro de! I veten det alle, som vid sidan af den I älskat genomrest en blomstrande natur, der vindens smek och blommornas doft liksom varit er enda gemenskap med jorden.
I prestgården blef hjertlig glädje vid Almas ankomst.
— Hvad fröken Alma var god, som kom hit, och mamma, som lät fröken komma! — utropade fru Sylvén lifligt, ty hon älskade Alma mycket och såg henne derför gerna; men kanske ökade äfven ett annat skäl hennes glädje. Hon hade alltid, sedan de många frihetslösa åren hos baronens, icke just älskat de förnäma, som hon litet ironiskt kallade alla, som hade ett s. k. namn, och ehuru hon var för stolt att bry sig om dem, smickrades hon dock må hända af deras vänliga bemötande; och att för de andra sockenfruarne kunna säga: — »Fröken Liljenstedt var hos oss några dagar», — medförde alltid något, som gjorde godt i fru Sylvéns hjerta.
Axel och Alma sprungo, skämtade, talade litet förnuft, hvaraf Gustafs beröm upptog den väsendtligaste delen, medan Gustaf och Maria målade bindeln på en fulländad kärleksgud.
— Aj, — utropade Maria, — nu är han färdig till flygt. Jag binder eller klipper vingen, eljest lemnar han den stackars flickan, hvars öga så oroligt hvilar på honom.
— Gör icke det, Maria! — Frihet är kärlekens element. De bundna vingarne skaka sin boja; men de fria kyssa den. Har du ej läst Grafströms träffande poem om »Amor fången»? Der får du se bekräftelse på min sats.
— Fly icke? — hviskade Maria sakta, liksom ej hörande Gustafs ord.
— Nu svarar jag dig med slutet af det naiva stycket:
