67
— Man kan då rigtigt säga, att brukspatronen gör sin kur för mamsell Maria, — sade majorskan, hvilken till sammans med värdinnan och de andra fruarne åskådade leken.
— Åh, just icke kur, — svarade fru Sylvén, döljande sin glädje.
— Jo, min sann, och det på fullt allvar. Innan kort är hon väl fru på det ståtliga Lundafors.
— Det är icke sagdt, att han vill gifta sig med Maria, derför att han i leken vill vara hennes make, och icke heller vet jag om Maria skulle vilja tillhöra honom.
— Nå, min Gud! Ett sådant parti skulle kunna fresta hvilken flicka som helst, äfven om hon hade högre pretentioner än vi här på landet kunna göra oss för våra flickor.
— Tillåt mig säga — svarade fru Sylvén, som, icke villad af smekordet »våra flickor», klart genomskådade majorskans förödmjukande tankar, — att äfven den simplaste landtflicka eger det anspråk att få välja en man, med hvilken hon öfverensstämmer, med hvilken hon tror sig kunna blifva lycklig, och icke välja efter de herresäten och rikedomar han har att bjuda.
Besynnerliga menniskohjerta! Icke Marias motvilja, icke kyrkoherdens föreställningar hade i detta fall kunnat verka på fru Sylvén, och nu uppväckte majorskans stolthet, på hvilken hon ville hämna sig, det klara förnuftets omdöme, det rätta uppfattandet af Marias hjerta. O, hvarför skulle snart de skimrande utsigterna åter villa hennes eljest så klara blick?
— Men, fru Sylvén lilla, medgif, att, när man som vi, sett mera än morgonstunden af lifvet, så tror man icke mycket på en ung flickas begrepp om sällhet, hvilket vanligen bildar sig efter den roman, som mest behagat det lilla hjertat. Ack, jag kan omöjligen frångå, att det icke vore ett godt parti för mamsell Maria.
