66
— Dit kan han icke följa mig, — tänkte Maria och sprang, glad att blifva enka; men just som hon ropade »sista paret ut!» hade brukspatronen, osedd af henne, smugit sig bakom henne och lade sin tunga ringprydda hand på hennes axel, i det han utropade: — Jag tog henne! ödmjukaste tjenare!
Gustaf, hvilken var den, som skulle springa och således hoppats kunna fasttaga Maria, bestred Lemner sin sjelftagna rättighet; men denne bestyrkte sina anspråk med ordspråket: »Den, som kommer först till qvarn, får först mala.»
— Då brukspatronen vill vara så god och springa med Maria, så måtte väl Gustaf gifva vika, — utbrast modern, hastigt framspringande.
Gustaf bet sig i läppen och frågade mamsell Ringman, en femtonårig, sin mamma temligen lik flicka, om hon ville blifva enka.
— Nej, jag vill behålla herr Gustaf, — svarade hon upprigtigt.
— Men vi måste skiljas, — sade Gustaf leende; men då hon ändå trofast qvarhöll hans hand, bad han henne åter släppa sig och ropa »sista paret ut!» och så försöka skilja Axel från Alma; ty det var nu deras tur. «De långa benen utsträckte sig förgäfves; de kunde ej upphinna den nästan flygande Axel, som glad hemförde sin lätta, vänliga Alma.
Den stackars mamsell Ringman hade genomgått alla lederna, hade sprungit sig trött och skrikit sig hes, då Maria och Lemner skulle ut på banan.
— Mamsell Maria, mamsell Maria, låt icke taga sig! — utropade han ångestfullt, just som utropet skett, men slöts i det samma i mamsell Ringmans så länge fruktlöst utsträckta armar.
— För f-n, kan man icke få springa om igen? — utropade han häftigt; men det tillät icke mansell Ringman, utan drog genast i qvarter med sin flämtande, missnöjde Adonis.
