72
— Det samma skulle jag sagt, om jag gjort så; men jag var för försigtig att jaga den sköna dufvan, — sade Lemner triumferande.
Gustaf närmade sig till Maria. — Kan du förlåta mig, Maria? — sade han och fäste på henne en blick, hvari alla själens djupaste och ljufvaste känslor sammansmält i en enda klar stråle.
— O, säg icke så, Gustaf! — svarade Maria med ömhet — det var mitt, endast mitt fel, som icke ville lyssna till de häftiga slagen i mitt hjerta; och om icke du kommit just i det ögonblicket, så hade jag dignat till jorden, och derför tack, Gustaf!
Småningom återvann sällskapet sin glada stämning. Maria kände väl ännu en fortfarande mattighet och tryckning öfver bröstet; men hennes glädje villade äfven de klaraste blickar.
Kärlekens öga är klarsynt — det syntes på de oroliga blickar, med hvilka Gustaf betraktade henne.
— Var icke så orolig, Gustaf! — sade Axel med sin uppmuntrande stämma. — Res du lugnt hem. Jag lofvar att innan i morgon afton tillföra dig säkra och glada underrättelser om Maria.
Axel höll ord, och med outsäglig glädje sågo Gustaf
och Alma från skogsbacken, dit de gått att plocka Linnæa,
den ståtlige ynglingen komma ilande på sin mörkbruna gångare.
Trots alla moderns förmaningar att gå förnämt, det vill säga långsamt öfver gärdesgårdarne, begagnade Alma all sin naturliga lätthet och stod i kapp med Gustaf på andra sidan förskansningen. Väl refs ett hål på klädningen; men det betydde ingenting, skulle det ock kosta bannor; hon fick se Axel och höra huru Maria mådde, och Maria mådde väl, fullkomligt väl, och hade skickat de vackraste buketter till sina vänner.
