Sida:Högadals prostgård del I 1884.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

84

— Omöjligt! Jag skulle dö af blygsel och alla de andra af skratt.

— Bara afundsjuka, söta mamsell Maria; ty då skratta alltid fruntimren.

Med bedjande blickar vände sig Maria till fadern, som just nu var på väg till henne.

— Både min dotter och jag äro tacksamma för så mycken godhet, min bror, — sade kyrkoherden; — men ser du ej, huru förlägen den stackars flickan är? Hon är ej van vid så mycken utmärkelse. Jag ber dig derför vänskapsfullt: låt henne gå till de andra.

— För mycken utmärkelse, min gode herr brukspatron! — sade fru Sylvén, som ändtligen blifvit ängslig öfver det allmänna löjet kring salongen.

— Jag hoppades, att mamsell Maria så länge skulle intagit sin tron, tills den lilla skälmen Cupido hade fått skjuta sin törnros i hennes hjerta.

— Det hade blifvit allt för länge, — sade Axel halfhögt.

När nu ingenting hjelpte, kallade brukspatronen till sig kärleksgudens ombud och presenterade Maria buketten.

— Jag kunde just tro, att guden vore utsedd till hans ombud — sade Gustaf leende till Axel.

I buketten gömde sig ett litet poem.

Dörrarne flögo upp, och majorskan, svajande i siden och plymer, inträdde med stolt, nästan missnöjd hållning. Efter henne följde Alma.

— Ödmjukaste tjenare! mycket välkommen ers nåd!

— Vi komma, liksom öfverraskade vi vår värd; men när detta händer, är det åtminstone icke gästernas fel, — sade majorskan och gjorde sedan en hastig, men nådig komplimang kring salongen.

— Ingen öfverraskning, ers nåd, visst icke, om ej derför, att det började blifva väl sent att nu vänta till middagen, — svarade värden bockande.