85
Maria, som sluppit sitt fängsel, ilade glad till fönsternischen, der Alma stod.
Med ett ömt, nästan hviskande: »Maria!» fattade Alma Marias båda händer.
— Skulle man tro, att denna blick, så full af känsla och uttryck, tillhörde det fjortonåriga barnet? — sade Axel till Gustaf, hvilken stod så, att han kunde se Alma. — Hvad hon nu var söt; jag nästan tror, att jag velat haft den kyss hon gaf Maria.
— Med hennes nåds tillåtelse ämnar jag bjuda mamsell Maria armen, — yttrade brukspatronen, just som betjenten förkunnade, att bordet stode färdigt.
— Det har jag länge gissat, — sade majorskan leende.
— Ödmjukaste tjenare, då tages det ej illa?
— På intet sätt.
— Se på det granna bordet, Maria! — sade modern sakta, sedan hon efter sin dotter inkommit i salen. Och i sanning, det var ett bord värdt att skåda. De friska, skiftande blommorna i sina genomskinliga vaser, omgifna af blänkande silfver och kristaller, de klara geléskålarne, de präktiga fruktkorgarne, de rika desserttallrikarne, uppfylda af den grannaste konfekt, allt detta öfverstråladt af den klara sommarsolen, som inströmmade genom de höga fönstren, kunde blända äfven ett annat öga än fru Sylvéns.
Midt för Marias kuvert stod, på dessert-tallrikens högsta sockeralp, en liten beväpnad amorin och rigtade leende sin pil åt Maria. Brukspatronen gjorde många hänsyftningar deråt och plågade den arma flickan så under den långa måltiden, att hon, på de många bondkalaser hon bevistat, inpackad bland skinnpelsar, hetta, drag och diverse dunster, aldrig funnit sin plats så bedröflig, som nu vid det granna bordet i det höga, luftiga rummet, ett föremål för brukspatronens hyllning.
