86
Bålarne kommo, och med dem talen. Marias skål var den första, åtföljd af långa, utaf värden sjelf upplästa verser, skrifna af en magister i sällskapet, och hvilka, väl deklamerade, skulle gjort heder åt både högtid och författare. Vid slutorden dånade huset af en stark kanonsalva, och sedan dess sista från ett högt berg upprepade eko bortdött, började en fullstämmig instrumentalmusik.
Tonerna grepo djupt in i Marias själ; ehuru rikare, voro de de samma, hon hört om morgonen. En klar tår nedföll bland de blommor, som, enligt brukspatronens önskan, fått sin plats vid Marias hjerta.
— Var icke så känslig, söta mamsell Maria, — sade brukspatronen, förtjust att se musikens verkan på henne.
Hvarje ny skål åtföljdes af ett nytt vackert stycke, Hela måltiden antog ett trefligt lif. Värdens skål var med ett nätt tal af kyrkoherden tömd till botten, då brukspatronen utropade: — Ännu en skål, mitt herrskap! — Glasen voro fylda. — Hvar och en må dricka sitt hjertas skål! — fortfor han, höjde glaset och tömde den perlande champagnen med en blick på Maria.
Alla de ogifta fattade strax sina glas, hvilka de tömde till botten, hvarvid den talande blicken tydligt, ehuru blygsamt utvisade det älskade föremålet eller ock sade det sänkta ögat, den ömma sucken, att denna hjertats skål helgades åt den dyra frånvarande. De gifta deremot fattade med oförklarlig tröghet sina glas, liksom hade de ingen hjertats bottenskål att dricka. Kyrkoherden nickade dock vänligt åt sin Hedda, och fru Ringman, som på fru Sylvéns förbön denna gång fått vara med, ropade åt sin äkta hälft: — Du skall se på mig, Nils Gabriel! — men då Nils Gabriel ej förstod meningen, bad hon Alma, som var hans granne, att stöta på honom.
— Det ser så illa ut, Nils Gabriel! Så, din skål, min gubbe lilla.
