89
— Jag är uppbjuden, — svarade Maria rodnande.
— Jag hörde ju nyss mamsell Maria säga till fröken Alma, att mamsell skulle sitta nästa vals, likväl genom ett misstag.
— Ja, så var det; men nu är det icke så.
— Med hvem skall du då dansa? — frågade fru Sylvén, som i det samma framkommit.
— Med Gustaf, — svarade Maria, icke utan förlägenhet.
— Han har ju ej bjudit upp dig?
— Jo, mamma.
— Det måtte då varit med blickar; ty han har då bestämdt icke varit hos dig.
— Men Axel har varit i hans ställe.
— En kunglig uppbjudning, min sann, — svarade fru Sylvén försmädligt; — och den, som icke kan bjuda upp sjelf, den får också ge vika.
— Nej, goda mamma, det går icke an.
— Jo, Maria, en sådan uppbjudning gäller icke, i synnerhet då värden sjelf vill göra dig den äran.
— Jag vädjar till herr brukspatronen, sade Maria. med ovanlig beslutsamhet.
Axel, som såg att något var å färde, var i ögonblicket framme.
— Lofvar du bort dig till en redan bortlofvad vals? — frågade Axel förebrående.
— Nej, Axel; men …
— Men det skall så ske, — invände modern bestämdt.
— Så orättvis kan icke mamma vara? — svarade Axel medlande.
— Jo, just så orättvis kan mamma vara, och du, min käre Axel, som kopplat i hop Gustaf och Maria till valsen, får ock säga till kavaljeren, att hans tur icke är kommen än.
— Herr brukspatron, — sade Axel, vänd till Lemner, då han såg fru Sylvén vara obeveklig, — jag skulle
