Den äldsta germanska hjältedikt, som bevarats, är som bekant det angelsaksiska fornkvädet Beowulf, som föreligger i en handskrift från slutet af 900-talet, men allmänt antages vara skrifvet redan under förra delen af 700-talet. I en föregående afhandling har jag sökt klargöra betydelsen af det där förekommande folknamnet »geatas» och skall nu söka belysa några andra punkter icke i själfva dikten såsom sådan, utan i Beowulf-sagan. Särskildt vill jag fästa mig vid dess förhållande till folkvandringstidens nordiska diktning. Enligt den mening, som torde vara den mest gängse, utbildades sagan af angelsaksarne, medan de ännu bodde kvar på fastlandet, och sedermera förde de denna med sig till England, där slutligen själfva dikten skrefs — först på northumbrisk (eller mercisk) dialekt, hvarefter den öfverfördes till västsaksiska, det språk, på hvilket den nu föreligger. Enligt min åsikt äro däremot de sagor, som ligga till grund för den engelska dikten, nordiska, och dessa sagor hafva först efter den saksiska eröfringen kommit till England. Förhållandet är således enligt min mening alldeles analogt med sagorna om Sigurd Fafnesbane. Eddadikterna om denne heros äro isländsknorska, men de sagor, som återgifvas i dessa dikter, hafva först utbildats vid Rhen samt därifrån vandrat till norden.
Jag vill först erinra om innehållet i Beowulfdikten.
Dikten börjar med en flyktig redogörelse för Danmarks sagohistoria, hvilken inledes af Scyld. Såsom ett spädt barn kom han till Danmark, liggande i en öppen båt och omgifven af dyrbara vapen. Där växte han upp och togs till konung öfver landet. När han sedermera afled efter en bragdrik lefnad, lades han ånyo
