Den äldsta germanska hjältedikt, som bevarats, är som bekant
det angelsaksiska fornkvädet Beowulf, som föreligger i en
handskrift från slutet af 900-talet, men allmänt antages vara skrifvet
redan under förra delen af 700-talet. I en föregående afhandling
har jag sökt klargöra betydelsen af det där förekommande folknamnet
»geatas» och skall nu söka belysa några andra punkter
icke i själfva dikten såsom sådan, utan i Beowulf-sagan. Särskildt
vill jag fästa mig vid dess förhållande till folkvandringstidens
nordiska diktning. Enligt den mening, som torde vara den mest gängse,
utbildades sagan af angelsaksarne, medan de ännu bodde kvar på
fastlandet, och sedermera förde de denna med sig till England, där
slutligen själfva dikten skrefs — först på northumbrisk (eller mercisk)
dialekt, hvarefter den öfverfördes till västsaksiska, det språk, på
hvilket den nu föreligger. Enligt min åsikt äro däremot de sagor,
som ligga till grund för den engelska dikten, nordiska, och dessa
sagor hafva först efter den saksiska eröfringen kommit till England.
Förhållandet är således enligt min mening alldeles analogt med
sagorna om Sigurd Fafnesbane. Eddadikterna om denne heros äro
isländsknorska, men de sagor, som återgifvas i dessa dikter, hafva
först utbildats vid Rhen samt därifrån vandrat till norden.
Jag vill först erinra om innehållet i Beowulfdikten.
Dikten börjar med en flyktig redogörelse för Danmarks sagohistoria, hvilken inledes af Scyld. Såsom ett spädt barn kom han till Danmark, liggande i en öppen båt och omgifven af dyrbara vapen. Där växte han upp och togs till konung öfver landet. När han sedermera afled efter en bragdrik lefnad, lades han ånyo
