bör ersättas genom större wigt. Hafwa wi derjemte det finaste socker, kanel o. s. w. till hands, så kunna wi nu göra början mod chokladets förfärdigande.
Kakaobönorne måste först rostas. Man begagnar härtill en wanlig kaffebrännare, som likwäl ej får wara brukad till kafferostning, utan endast får anwändas för detta behof. Blott 34:delar deraf fyllas med bönor, så att hwarje böna kan röra sig deruti. Sjelfwa brännaren wänder man ganska långsamt, ty i annat fall skulle bönans rörelse derigenom förhindras,och det blefwe omöjligt att rosta dem jemnt, utan den ena skulle förbrännas under det den andra förblefwe rå; och huru mycken wigt ligger på denna rostning, inser man lätt. Under rostningen tar man brännaren ofta från elden, och skakar den mycket wäl, att bönorne må noga blandas. När de nu börja att röka och smattra, så tar man ut några bönor och försöker, om skalet utan mödan kan aflossas, hwilket är kännetecknet att de äro tillräckligt rostade; då slår man dem ur brännaren och låter dem kallna.
Derefter lossas skalen, och kärnorne renas genom sköljning uti ett kärl från alla deribland befintliga skal och skredor, samt stötas derefter groft till en ärts storlek uti en större mortel. Nu slår man dem åter i brännaren och rostar dem för andra gången, likwäl med största warsamhet, då de ej få rostas längre än att de swettas, och ofta böra omskakas för att ej förbrännas. Genom denna förnyade rostning erhåller chokladet en mycket behagligare smak; men för att undersöka, om man träffat den rätta graden, är det ofta icke tillräckligt att dömma efter utseendet, eller att rätta sig efter utseende och lukt; bättre är det att genast i morteln sönderstöta 1 lod bönor med 12 lod socker, hwarefter man snart kan granska både färg och smak.
Då kakaobönerne ej afdunsta så mycket som kaffet, bruka några att rosta dem öfwer kol endast i öppna
