Har man nu ombesörjt det bästa watten, så återstår ännu ett noggrant urwal bland de åtskilliga thesorterna. Låtom oss i tankan besöka en köpmans warulager, för att utwälja det bästa theet.
Det är bekant, att det finns twenne hufwudsorter af the, nemligen Grönt The och Thebou, af hwilka hwar och en har sina åtskilliga underafdelningar. I allmänhet måste allt the wara storbladigt, mycket krusigt, torrt och fritt från dam och smuts. Det bör hafwa en stark lukt, som, om den ock i början är något obehaglig, blir så mycket angenämare, ju längre man luktar derpå. Om man tuggar det torrt, bör det ej wara segt, utan låta söndermala sig mellan tänderna, och i allmänhet är det intet godt tecken, om man ej mellan fingrarne kan krama det till pulver. Det bästa profwet är emellertid pågjutning af kokhett watten. Ju mera ljusgult wattnet af thebou är, och ju skönare gräsgrön färg det gröna theets watten wisar, ju bättre är sorten: i samma mån är den sämre, ju mera det pågjutna wattnet färgas mörkgult eller swartaktigt. Härwid kunna wi äfwen bäst bedöma smak och lukt, samt tillika undersöka, huru mycket extrakt theet gifwer, det will säga, huru mycket theblad erfordras till en wanlig styrka hos thedrycken. Godt the bör derjemte ej genast meddela wattnet sin färg.
Efter dessa allmänna anmärkningar skola wi nu betrakta hwarje sort särskilt. Af det gröna theet är otwifwelaktigt det så kallade Kejsare- eller Blomtheet det bästa: det består af det minsta, spädaste och mest wälluktande blad af de unga thebuskarne; dess lukt är mera angenäm än stark. Dernäst följer Heysan-theet, af gråblå eller grönblå färg hwarigenom det märkbart skiljer sig från andra thesorter, hwilkas gulaktiga gråa färg wanligtwis är mera ljus eller mörk.
Dessa andra sorter känner man under den allmänna benämningen Singlo- eller Sanglothe, och detta är det wanligaste och minst dyra theet. Dess blad böra wara mörkgröna, men ej skifta i hwitt.
