Af Thebou är Caravantheet det kostbaraste och dyraste, och i sjelfwa werket eger det ock en förträffligt fin lukt och smak. Dess blad äro mera gulaktiga än bruna.
Pekoatheet skiljer sig derigenom från andra Thebousorter, att man deribland finner många unga och späda blad med hwita spetsar, och att det är mycket tätt rulladt. Thewattnet af denna sort erhåller en skön gul färg, och då man slår i, skummar det.
Congo-Bongso och öfriga allmännare sorter hafwa en wida swagare lukt, och gifwa thewattnet en brunaktig färg. Dess blad äro brungröna, men böra dock wara enfärgade, utan många stjelkar. Men finnas swartbruna deribland, så är det af den sämsta sorten.
Hafwa wi efter wår smak utwalt den bästa thesort, så måste wattnet hastigt bringas i kokning uti en täckt kittel; ty genom erfarenhet wid kokningen känna wi redan, att wattnet under långsamt kokande i öppna kärl genom afdunstning förlorar mycket af sin kraft; hwarwid man ännu framför allt bör undwika eldslåga, och endast på kol åstadkomma denna kokning, emedan rök och wedens afdunstningar lätt kunna meddela theet någon bismak. Så snart wattnet kokar, måste det hastigt och under full sjudning gjutas på thebladen och kannan tillslutas; derpå låter man det stå så länge till dess extraktet blifwit utdraget, hwilket hos några thesorter sker förr, hos andra sednare: Heysan-theet och Pekoatheet t. ex. meddela wattnet ganska långsamt lukt och färg.
Hos äkta thekännarinnor, som hafwa en fin the-gout, behöfwer jag ej frukta, att de begå det felet, att genom främmande tillsatser, såsom kanel, citronskal, stjernanis o. d. wilja gifwa sitt thewatten en större wälsmak, hwarigenom thesmaken helt och hållet uttränges; blott wid ytterst dåligt och felaktigt the är detta förfarande ursäktligt. Huru starkt eller swagt föröfrigt thewattnet bör wara, beror endast på egen smak; likwäl winner detsamma säkerligen icke i
