galliotter af och an omkring England och Skottland, så länge som ännu någon Sill gick til.
Konung Jacob den andre twingade derpå Engländarne, nästan med wåld, at idka Sillfisket, för at göra Holländarne förfång; men desse sålde sin Sill för et röfwarepris, och spelte derigenom de förra et sådant spratt, at de, ur stånd at fortsätta sit idke med winst, wände hem, fulla af otålighet och förargelse. Sedan har det icke mera funnits någon riktig anstalt eller Compagnie uti England; ty Englands fiske warar blott sju weckor eller något, och börjas litet förrn Holländarne äro färdiga, och då Sillen stryker wid Themsen.
För öfrigt är det märkwärdigt hwad som skrifwes om Sillen, at den, deri olik annan Fisk, tar sin näring endast af wattnet; hwarföre den ock är så weklig, och wissnar genast, så snart den kommer i luften.
Engländarne upgifwa för säkert, at Holländarne allena nyttja 4000 skepp och båtar til sit fiske, hwaribland 100 äro stora, som man wanligen kallar Doggerbåtar, likaledas 700 mindre eller Pinker som hålla 60 til 100
