Sida:Handledning i vira.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Summorna af de öppna betarne utgöra: hos C 110, hos A 120 och hos B 162, sammanlagdt sålunda 392. Dividerar man nu med 3, blir betdelningen 130 (B som har största betsumman får 132). Fråndrager man nu de resp. spelarnes betsummor, får man följande resultat: C + 20, A + 10, B – 30. Vidare ser man att C förlorat två betar på 60, således 120, men vunnit en på 52 och en på 62, således 114. C:s förlust på hemtagna betar är sålunda 6, och slutresultatet för C blir + 14 (hvartill kommer vinst eller förlust i marker). På samma sätt har A förlorat 108 och vunnit 60, således nettoförlust 48. Slutresultatet blir för A – 38. Slutresultatet för B blir + 24.

För att vinna större enkelhet i uträkningen kan man dock under spelet kvitta ungefär lika stora betar, som spelare vunnit af hvarandra. Hvad som skiljer i betarnes värde kan betalas med marker. Vid dylik kvittning utstrykas betarne helt och hållet och komma ej vidare med i beräkningen. Så kan i ofvanstående protokoll 52, som C tagit från A, kvittas med 60, som A tagit från C. C, som är innehafvare af den mindre beten, får med marker betala skillnaden 8. Likaså kan B:s 60 kvittas med C:s 62, hvarvid B får betala skillnaden.

Sedan vi nu genomgått de olika sätten att föra protokoll, återvända vi till det moment, då gifningen afslutats och spelarne ordnat sina kort. Nu kommer i ordningen att bjuda eller begära på dessa kort. Det finnes i viraspelet en mängd bud eller begär och detta på den grund, att man ej är skyldig att genast angifva sina korts högsta värde, utan kan, och naturligen också bör skynda långsamt, först efter hand höja budet från ett lägre till ett högre och i allmänhet söka få behålla spelet, om man vill hafva det, på billigaste villkor. Svårigheten att rätt bedöma och rätt bjuda på sina kort är en af stötestenarne för nybörjaren. Det bud spelaren afgifver gäller naturligen kortens värde med hänsyn till den användning, han tror sig kunna hafva af dem, men det gäller också samtidigt att icke inför en motståndare demaskera sitt spel så tidigt, att denne däraf i sitt eget spel kan draga nytta. Och då slutligen, såsom nedan skall visas, två alltid spela mot en, måste man äfven i sin slughet iakttaga en viss försiktighet, så att man ej alldeles missleder sin blifvande bundsförvant i spelet. Att