Hoppa till innehållet

Sida:Handledning i vira.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

förena dessa synpunkter är ofta kinkigt nog; några allmängiltiga regler har man också svårt att uppställa, emedan den individuella smaken och kombinationsförmågan här spela en så högst betydande roll. Mycket beror också här liksom i allmänhet i vira på kännedomen om motståndarne och deras spelsätt.

Som man af nedanstående lista ser, upptager densamma ej mindre än 36 bud eller begär. De, eller de spel som bära deras namn, kunna dock för ordnings skull indelas i två klasser: trumfspel och misèrespel. Trumfspelen spelas, såsom namnet tillkännagifver, alltid med trumf och det gäller där att fä så många stick[1] som möjligt; misèrespelen spelas utan trumf och där gäller att ej få några stick; Med hänsyn till det olika sätt, hvarpå spelen äro anordnade har man 4 slags spel: köpspel, turnéer, gask och solo. Har spelaren bjudit och fått behålla ett köpspel, nämner han först trumf, och därpå det antal kort han ej behöfver, d. v. s. vill köpa bort. Vi erinra oss att efterhand, då han delat ut korten, lade de 13 sista obesedda och nedåtvända i en hög på bordet. Ur denna s. k. talong äger nu spelaren rätt att, mot bortläggande af ett visst antal af sina egna kort, hvilket han anser för sig obehöfligt, tillbyta sig motsvarande antal. Anser sig spelaren på de kort, han sålunda har, kunna få det antal spel han begärt, förklarar han sig nöjd och hans båda motspelare (ty de två spelarne spela alltid tillsammans mot den som har spelet) hafva då rätt att på samma sätt använda hvad som finnes kvar af talongen, först spelarens granne till vänster och sedan den tredje, om något af talongen ännu återstår. Anser sig däremot spelaren, äfven efter köpet af talongens kort, ej kunna erhålla nödigt antal spel, stå honom två vägar öppna. Han kan »lägga sig» för bet som det heter, d. v. s. han lägger ned spelet, sätter sin bet, betalar stadgadt antal points och ett nytt spel börjar. Vill han icke detta, och anser han sig med ytterligare någon hjälp kunna vinna spelet, äger

  1. Tyvärr är ordet »spel» inom viraterminologien så tvetydigt eller rättare så mångtydigt, att en nybörjare lätt nog kan krångla in sig vid dess användande. Med »spel» torde lämpligen förstås hvad som tilldrager sig mellan två gifningar. Då den som har utspelet, spelat ut och de båda andra spelarne likaledes spelat på sina kort, bilda dessa tre kort ett »stick». Uttrycket »stick» begagnas emellertid ej bland viraspelare, som äfven här säga »spel».