Vira.
Af alla kortspel är vira utan tvifvel det mest svenska såsom både uppfunnet och nästan uteslutande idkadt i Sverige. Enligt uppgift lär det härstamma från Vira järnbruk i Stockholms län, och därifrån har det bredt ut sig och vunnit stor spridning särskildt i norra och mellersta Sverige.
Vira är det mest invecklade spel som spelas i Sverige. Genom sin ofantliga rikedom på spelformer lämnar det plats för ett snart sagdt oändligt antal kombinationer, låter äfven de skenbart sämsta kort få någon betydelse och lämnar ett stort spelrum för skickligheten och förmågan, så väl när det gäller att bedöma kortens värde som när det gäller att spela dem. Och hvad som säkert lockat mången öfver till virabordet, är tvifvelsutan utsikten att få sköta sitt spel själf, oberoende af det oblida öde, som heter »en dålig medspelare», och som så ofta orsakar nederlag och död. Men å andra sidan ställer spelet stora fordringar på den som vill nå mästerskap däri. Det fordrar en vaken blick, snabb uppfattning, godt minne, lätthet att kombinera sig företeende fakta och framför allt kallblodighet. Lugn är viraspelarens första och största dygd. Utan lugn kan man ej tänka klart, ej bibehålla den nödiga öfversikten öfver ställningen. Brister tålamodet — ja, då kommer snart det ointresserade eller dumdristiga trotset, som hos några vill göra ingenting, hos andra allt. Båda delarne äro lika fördömliga, lika stridande mot spelets karaktär. Det förra blir endast ett mekaniskt handterande af korten, i analogi med exempelvis det gamla hederliga spelet »svälta räf», det senare blir ett rent hasardspel, närmast att förlikna vid knack eller kille.
