av sig filtarna och steg upp. Det var märkvärdigt att han kunde göra vad han gjorde utan att tända ljus. Kanske var det för mörkrets skull han höll sina ögon slutna, eller också var det kanske av fruktan för att han eljest skulle se det förskräckliga ärret på gästens kind. Det var i alla händelser ett faktum, att han, utan att se någonting, öppnade sin ammunitionslåda, tömde en väldig laddning i mynningen på sin bössa utan att spilla ett enda grand, drev ned den med dubbla stötar av laddstaken, lade sedan allting på sin plats och gick till sängs igen.
Just som daggryningen vidrörde pergamentfönstret med sina stålgråa fingrar, vaknade Jacob Kent. Han reste sig på armbågen, öppnade ögonen och tittade i ammunitionslådan. Vad han där såg eller vad han icke såg, utövade en rätt egendomlig verkan på honom, i betraktande av hans nervösa temperament. Han såg på den sovande mannen på golvet, lade sakta på locket igen och återtog sin liggande ställning. Ett märkvärdigt lugn vilade över hans ansikte. Icke en muskel rörde sig. Icke den ringaste skymt av sinnesrörelse eller förvirring. Han låg där en lång stund och tänkte, och när han steg upp och började stöka omkring, skedde det på ett lugnt och sansat sätt, utan buller och utan brådska.
En väldig trälapp hade händelsevis blivit indriven i pålen, som tjänade till stöd för ryggåsen, rakt ovanför Jim Cardegees huvud. Jacob Kent slängde helt varligt ett halvtumstjockt hamprep över tappen och drog ner bägge ändarna. Den ena av dem knöt han om sin midja, i den andra gjorde han en rännsnara. Sedan spände han hanen på sin bössa och lade
