Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Cardegee plötsligt, då han såg upp från sina filtar, som han höll på att breda ut, och mötte den andres förhäxade blick. »Det faller mig just in, att det kan vara lämpligt för er att reva segel, släcka lyset och gå till kojs, när jag ser hur förbi ni ser ut. Nå, kila på med det nu, eran svabb, om ni inte vill att jag ska hjälpa er med tjänliga medel!»

Kent var så nervös, att han måste blåsa tre gånger på lampan, innan den slocknade, och han kröp in mellan sina filtar utan att ens ta av sig mockasinerna. Sjömannen snarkade snart av hjärtans lust i sin hårda bädd på golvet, men Kent låg och stirrare ut i mörkret med ena handen på bössan och fast besluten att inte sova en blund på hela natten. Han hade icke haft rådrum att få gömma undan sina fem skålpund guld; det låg i ammunitionslådan vid huvudgärden i hans koj. Men oaktat alla sina föresatser slumrade han slutligen in med guldstoftet hårdt tyngande på sinnet. Hade han nu icke oförvarandes fallit i sömn under ett sådant sinnestillstånd, så hade somnambulismens dämon icke blivit ditlockad — och Jim Cardegee hade icke sysslat med vaskpanna dagen efteråt.

Elden i spiseln kämpade förgäves för sin tillvaro och slocknade slutligen; frosten trängde in genom de mossfyllda springorna mellan väggstockarna och kylde av luften i hyddan. Hundarna utanför upphörde med sitt tjut, kröpo ihop i snön och drömde om paradis, fulla med torkad lax, där pådrivare och med dem besläktade varelser icke funnos till. Inne i hyddan låg sjömannen orörlig som en stock, då däremot hans värd kastade sig oroligt av och an, ett offer för besynnerliga fantasier. Strax före midnatt kastade han plötsligt