Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


minut eller bara en sekund för snart, så går jag igen — ja, så Gud hjälpe mig, gör jag inte det!»

Jacob Kent såg tvivlande ut, men sade ingenting.

»Hurudan klocka har ni? Vad är er longitud? Hur vet ni att ni på pricken vet eran tid ?» envisades Cardegee i den fåfänga förhoppningen att kunna lura sin bödel på några minuter. »Är det baracktid ni har, eller är det kompaniets? För om ni gör’et innan klockan slår, så spökar jag. Kom ihåg, att jag har varnat er. Jag spökar. Och om ni inte har nå’n tidvisare, hur kan ni då veta vad tiden lider? Det skulle jag just vilja veta — hur kan ni veta det?»

»Ja ska nog passa tiden rätt», svarade Kent. »Har en solvisare här.»

»Duger inte. Kan skilja på trettitvå grader.»

»Märkena gjorda.»

»På vad sätt? Efter kompass?»

»Nej, efter nordstjärnan.»

»Är det säkert det?»

»Alldeles säkert.»

Cardegee stönade och stal sig till en blick utåt vägen. Släden kom just uppför en backe på endast en mils avstånd, och hundarna voro i fullt lopp med lätta språng.

»Hur långt har skuggan fram till märket?»

Kent gick fram till den primitiva tidvisaren och betraktade den noga. »Tre streck», förkunnade han efter noggrann undersökning.

»Hör nu — vill ni ropa ut ’åtta glas’, innan ni trycker av skottet, säg?»

Kent samtyckte, och de tystnade. Remmarna omkring Cardegees handleder hade långsamt tågnat,