Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


och han hade börjat arbeta på att kränga dem av sig.

»Hur nära är skuggan nu?»

»Ett streck.»

Cardegee vred litet på sig, för att förvissa sig om, att han skulle rulla ner i rätta ögonblicket, och i detsamma fick han det första varvet av remmarna lossat.

»Hur nära?»

»Ett halvt streck.» Kent fick nu höra det knarrande ljudet av medarna och tittade utåt vägen. Den som körde låg framstupa på släden och hundarna rusade framåt raka vägen till hyddan. Kent vände sig hastigt om och lade bössan till kinden.

»Det är inte åtta glas än!» invände Cardegee. »Kom ihåg, att jag går igen!»

Jacob Kent tvekade. Han stod bredvid solvisaren, kanske tio steg från sitt offer. Mannen på släden måste ha märkt, att någonting ovanligt var på färde, ty han hade rest sig på knäna och piskade häftigt på sina hundar.

Skuggan kröp intill märket. Kent siktade.

»Giv akt!» kommenderade han högtidligt. »Åtta gl...»

Men en bråkdel av en sekund för tidigt rullade Cardegee baklänges ner i gropen. Kent hejdade sitt finger på trycket och rusade dit fram. Pang! Bössan smällde av midt i ansiktet på sjömannen, då han kom på fötter. Men ingen rök kom ur gevärets mynning; i stället flammade en låga ut från sidan av pipan nära kolven, och Jacob Kent föll raklång till marken. Hundarna kommo rusande uppför backen och drogo släden efter sig över hans kropp, och den som åkte