hålla pä att leka i flodens gyttjiga strömfåra. Från bakgrundens labyrint av torkställningar och djurhudstält hördes fiskarfolkets röster. Ynglingar rasade i upptåg med varandra eller nojsade med flickorna, och de äldre kvinnorna, som voro ur leken, emedan de redan fyllt sin tillvaros ändamål i fråga om släktets fortplantning, pratade, medan de flätade rep av slingervinrankans färska rötter. Vid deras fötter lekte och kivades deras nakna avföda eller tumlade omkring i smutsen med de brungula varghundarna.
På ena sidan om lägerplatsen och påfallande avskilt från densamma fanns ett annat läger, bestående av två tält. Men detta läger var en vit mans. Det bevisades tydligt först och främst genom valet av plats. I händelse av anfall behärskade det indianlägret på ett avstånd av hundra yards; gällde det försvar, så hade det fördelen att ligga högt och ha en fri plats framför sig; och led man nederlag, så hade man endast tjugu yards utför sluttningen ner till kanoterna. Från ett av tälten hördes ett sjukt barns gnällande skrik och moderns gnolande sång. Ute i det fria sutto två män och pratade vid de falnande glöden av en eld.
»Vad? Jag kyrkan tillgiven som en god son? Bien! Hyser så stor kärlek till henne, att jag har användt mina dagar på att fly henne och mina nätter på att drömma om hur jag gjort räkenskap med henne. Hör på!» Mannen — bastard av vit och indian — höjde rösten så att den lät som ett ilsket morrande. »Jag är född vid Red River. Min far var vit, lika vit som ni. Men ni är yankee, och han var britt, en gentlemans son. Och min mor var dotter till en hövding, och jag var en man. Ja — och det var inte så lätt att se
