6
hövdingarna samlade sina stridsmän och sten smattrade mot stål, men till föga gagn. Liksom vatten sipprar ut från en väldig reservoar, så trängde de fram genom de mörka skogarna och bergspassen, färdades över vattendragen i kanoter eller trampade med mockasinklädda fötter väg för sina varghundar. De stammade från ett stort släkte med talrika mödrar, men de pälsklädda invånarna i Nordlandet hade ännu icke lärt sig inse detta. Mången obesjungen vandringsman kämpade sin sista strid och lät sitt liv under norrskenets kalla flammor, så som hans medbröder gjorde på brännande sandslätter och i ångande djungler, och så som de skola fortfara att göra intill den tid, då deras släktes öde har nått sin fullbordan.
Det var nära midnatt. Utmed horisonten i norr låg ett rosenfärgat skimmer, som bleknade åt väster och blev djupare i öster, markerande den dolda punkt, där midnattssolen befann sig. Den försvinnande dagen och daggryningen stodo varandra så nära, att där icke fanns någon natt, utan endast ett sammansmältande mellan dag och dag, en knappt märkbar övergång mellan solvarven. Regnfågeln pep ett sakta »godnatt», och rödhakesångaren sjöng med full hals »god morgon». Från en ö midt i Yukon gav en koloni vildfåglar luft åt sitt ändlösa missnöje, medan en islom skickade sitt gäckande skratt tillbaka över en lugn sträcka av floden.
I förgrunden vid stranden, som här bildade en liten udde, lågo en del kanoter av björkbark i två- och tredubbla rader. Spjut med elfenbensklinga, pilar med benspets, bågar med bockskinnsremmar och simpla fällor av korgflätning utvisade, att laxen måste
