Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


de övriga hundarna, rusade förbi honom och hunno snart upp mördaren.

Det fanns intet förnuftigt skäl varför dessa män skulle göra detta — intet skäl för Jan att försöka fly och intet skäl för dem att försöka hindra honom. Åt det ena hållet ingenting annat än snövidder, åt det andra isbelagt vatten. Utan föda och utan skydd mot kölden kunde han omöjligt komma långt. Allt vad de egentligen hade att göra var att vänta tills han vände om till tältet, vilket han oundgängligen måste göra, då hunger och köld ansatte honom. Men de gåvo sig icke tid att tänka. Det var som om en början till vanvett hade gripit dem alla. Dessutom hade blod utgjutits, och nu anfäktades de i sin tur av lusten att döda. »Hämnden är min», säger Herren, men det säger han i tempererade klimat, där solvärmen förlamar människans energi. I Nordlandet har man gjort den upptäckten, att böner nödvändigt måste stödjas av muskelkraft för att göra gagn, och man har vant sig vid att sköta sina saker på egen hand. Gud finns överallt, det har man hört, men halva tiden av året sveper han landet i skugga, så att man ej kan finna honom; och därför famla de i mörker, och man kan icke förvåna sig över att de ofta äro tvivlare och anse, att de tio budorden inte gälla längre.

Jan rusade blindt framåt utan att besinna vart det bar, ty han drevs och behärskades uteslutande av verbet »leva». Att leva! Att få vara till! Buck tog ett vildt språng emot honom, men förfelade sitt mål. Jan slog ursinnigt efter hunden och stapplade. I detsamma högg Bright tag i hans jacka med sina vita betar, och Jan drogs omkull i snön. Att få leva! Att