få vara till! Jan kämpade lika ursinnigt som förut, medelpunkten i en våldsamt slängande massa av män och hundar. Med sin vänstra hand grep han en av varghundarna i nackskinnet, medan han höll armen om Lawsons hals. Varje ryck, som hunden gjorde för att komma lös, var nära att strypa den olycklige sjömannen. Jans högra hand var djupt begravd i de rika lockarna på Röde Bills lurviga huvud, och inunder allt detta låg Taylor hjälplös utan att kunna röra ett finger. Omöjligt att göra sig fri från Jans järngrepp, ty hans vanvett förlänade honom oerhörda krafter. Men så helt plötsligt släppte Jan sina grepp utan någon synbar orsak, rullade om och lade sig helt lugnt på rygg. Hans motståndare drogo sig litet tillbaka, undrande och misstänksamma. Jan gjorde en illfundig grimas.
»Mina vänner», sade han, fortfarande grimaserande, »ni ha uppmanat mig att vara stilla, och nu är jag stilla. Vad är det ni vill mig egentligen?»
»Det var rätt, Jan. Var stilla nu», sade Röde Bill lugnande. »Jag visste nog, att du snart skulle komma till dina sinnen igen. Var bara lugn och stilla, Jan, så ska vi göra’t så smidigt och behändigt som aldrig det.»
»Vad då? Va’ ska ni göra?»
»Hänga dig, förstås. Och du kan då riktigt tacka din lyckliga stjärna, för här finns en som förstår sin sak. Jag har gjort’et förr, ser du, mer än en gång, därnere i staterna, och jag kan göra’t alldeles perfekt.»
»Hänga mig, säger du? Mig?»
»Ja visst.»
»Hahaha! Nä, hör på den, så han pratar
