galenskaper! Räck mig din hand, Bill, så ska jag stiga upp och bli hängd.» Han reste sig mödosamt och såg sig omkring. »Godt! hör så han pratar! Hänga mig! Hohoho! Blir ingenting av med det, tänker jag.»
»Men jag tänker att det blir av, jag», förklarade Lawson gäckande, i det han skar itu ett surrtåg och ringlade upp det över armen med olycksbådande noggrannhet. »Det är domaren Lynch som sitter ting i dag.»
»Vänta lite.» Jan drog sig undan den framsträckta rännsnaran. »Jag har nå’nting att fråga och ett stort förslag att göra. Jaså. Kentucky, ni känner till domaren Lynch, ni?»
»Ja, sir. Det är en institution av fria män och gentlemän, en gammal och aktad institution. Magistratspersoner kan ta mutor, sir, men på domaren Lynch kan man alltid lita — han skipar rättvisa utan rättegångskostnader. Jaha, sir, utan rättegångskostnader. Den skrivna lagen kan köpas och säljas, men i det här upplysta landet är rättvisan fri som luften vi andas, stark som whiskyn vi dricka och rask som...»
»Inga vidlyftigheter! Ta reda på vad han vill», avbröt Lawson den andres vältaliga föredrag.
»Nå, Kentucky, svara mig nu på det här: om en man dödar en annan man, säger domaren Lynch då att mannen ska hängas?»
»Ja, sir — om det finns tillräckligt starka bevis.»
»Och i det här fallet finns det tillräckligt starka bevis för att ett helt dussin män skulle kunna bli hängda», inföll Röde Bill.
»Håll munnen, Bill. Jag ska tala med dig sedan. Nu vill jag fråga er om en annan sak, Kentucky.
