Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


kan du upptäcka nå’nting att hala repet över? Vad? Kan du säga mig det?»

Nu läto de tre sina blickar mekaniskt glida ut över isen och snön. Det var en enformig yta utan alla kontraster och djärva konturer, flack och ödslig — den tillfrusna sjön, den långsträckta sluttningen till stranden, de låga kullarna i bakgrunden — och över alltsammans ett ändlöst täcke av snö. »Inga träd, ingen brant klippa, inga hyddor, inga telegrafstolpar, ingenting alls», klagade Röde Bill, »ingenting högt eller stort nog för att kunna förhjälpa en man på fem fot att dingla med tårna över marken. Jag uppger den här affären.» Han kastade en längtansfull blick på den del av Jans kroppsbyggnad, som förenade huvud och skuldror. »Jag uppger den», upprepade han i bedrövad ton och vände sig till Lawson. »Du kan så godt slänga ifrån dig repet. Vår Herre har aldrig ämnat det här landet till vistelseort för folk, det är då ett bottenfruset faktum.»

Jan småskrattade triumferande. »Jag tänker jag går med till tältet igen och röker en pipa.»

»Skenbart kan du ha rätt, min käre Bill», sade Lawson, »men en dumbom är du i alla fall, det är också ett bottenfruset faktum. Det behövs att en sjöman lär er saker och ting, era landkrabbor. Har ni aldrig hört talas om en sax? Spärra då upp ögona så får ni se.»

Sjömannen arbetade raskt. Från en hög av bråte på den plats, där de hade dragit upp båten på hösten, drog han fram ett par långa åror, som han band tillsammans i nästan rät vinkel i närheten av årbladen. Där deras andra ända slutade, sparkade han