hål genom snön ända ner till sanden. Vid skärningspunkten fastgjorde han två tjocka rep, och det ena knöt han fast omkring ett tjockt isblock vid stranden. Ändan av det andra repet lämnade han till Röde Bill. »Se här, min käre Bill — hala nu i och dra!»
Och till sin fasa såg Jan en galge resa sig framför dem. »Nej, nej!» skrek han och ryggade tillbaka med höjda knytnävar. »Det går inte! Jag vill inte bli hängd! Kom, era dumskallar! Jag skall klå er allesammans, den ene efter den andre! Jag skall röra opp helvetet! Jag ska göra vad som helst! Och jag vill hellre dö än bli hängd!»
Sjömannen lät de bägge andra brottas med den vanvettige. De rullade om varandra och slängde ursinnigt hit och dit, sparkade och revo upp snö och tundra — deras häftiga strid skrev en tragedi om mänsklig lidelse på naturens vita duk. Då och då stack en hand eller fot, som tillhörde Jan, ut ur den virvlande massan, och den greps då genast av Lawson och bands med rep. Sparkande, klösande och svärjande blev han övervunnen, bunden tum för tum och släpad till den plats, där den obevekliga saxen låg som en jättestor passare på snön. Röde Bill gjorde rännsnaran i ordning och placerade knuten vederbörligen under delinkventens vänstra öra; mr Taylor och Lawson fattade tag i löplinan, färdiga att resa galgen vid hans tillsägelse. Men Bill dröjde ett ögonblick — han betraktade sitt verk med artistiskt välbehag.
»Herr Gott! Se dit — se!»
Den fasa, som låg i Jans röst, förmådde de andra att följa hans uppmaning.
Det kullslagna tältet hade rest sig, och i den
