Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


ansträngningen att kväva ett jämmerrop, då jag satte foten i snöskorna. Passuk höll sina läppar hårdt slutna och gick i spetsen för att trampa väg. Långe Jeff stortjöt.

Thirthy-Mileflodens lopp var raskt, och strömmen frätte isen underifrån, och där fanns många lufthål och rämnor och mycket öppet vatten. En dag träffade vi på vår man vilande på isen — ty han hade givit sig av i förväg på morgonen, som han brukade — men mellan oss och honom var öppet vatten. Han hade gått omkring det på kantisen, men där var det för smalt för en släde att komma fram. Vi funno emellertid en isbrygga. Passuk var lätt och gick därför först med en lång stake buren på tvären framför sig, i händelse isen skulle brista under hennes fötter. Men hennes skor voro breda och hon kom över. Så kallade hon på hundarna. Men de hade varken stakar eller skor, och isen brast under dem och de rycktes med av strömmen. Jag höll hårdt i släden bakifrån tills linorna brusto och hundarna försvunno under isen. Det fanns inte mycket kött på dem, men jag hade räknat på dem till en veckas uppehälle, och nu voro de borta.

Morgonen därpå delade jag hela vårt förråd av proviant, vilket var ganska litet, i tre delar. Och jag sade till Långe Jeff, att han kunde följa med oss eller icke, vilket han ansåg bäst, ty nu skulle vi fortsätta färden så raskt vi förmådde. Men han hov upp sin röst och grät över sina såriga fötter och sina mödor och sade hårda ord om dåligt kamratskap. Passuks fötter voro såriga och mina fötter voro såriga — värre än hans, ty vi hade haft allt arbetet med hundarna —