Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


och vi sågo efter hur det var. Men Långe Jeff svor på att han hellre skulle dö än han gav sig ut på vandring igen, och så tog Passuk en fäll, och jag tog en panna och en yxa, och vi beredde oss att gå vidare. Men hon såg på hans andel av födan och sade: ’Det är orätt att förspilla god föda på en barnunge. Vore bättre att han dog.’ Jag skakade på huvudet och sade nej — sade att en kamrat ändå alltid är en kamrat. Då talade hon om männen vid Forty Mile — att de voro många och goda män, och att de litade på att jag skulle skaffa dem föda på våren. Men då jag ändå sade nej, ryckte hon hastigt pistolen ur mitt bälte, och — som vår broder Bettles sade för en stund sedan — Långe Jeff skickades till Abrahams sköte innan hans tid egentligen var ute. Jag bannade Passuk för detta; men hon visade ingen sorg och kände visst ingen heller. Och i mitt hjärta kände jag att hon hade rätt.»

Sitka Charley tystnade och kastade isbitar i vaskpannan på spiseln. De övriga voro också tysta; kalla kårar gingo över deras rygg, då de hörde de jämrande tjut, varmed hundarna klagade sin nöd ute i kölden.

»Och dag efter dag träffade vi på sovplatser i snön efter de bägge spökgestalterna — Passuk och jag — och vi visste, att vi till och med skulle vara glada över sådant, innan vi kommo till Saltvattnet. Så träffade vi också på den efterblivne indianen, återigen en spökgestalt som var på väg mot Pelly. De hade inte delat ärligt med honom, mannen och gossen, sade han, och nu hade han inte haft något mjöl på tre dagar. Varje kväll kokade han bitar av sina