Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


och nu förstod jag varför det var slut med hennes krafter. Dag efter dag hade vi delat ärligt ända tills allt var slut, men dag efter dag hade hon endast förtärt hälften av sin andel. Den andra hälften fanns i den välfyllda påsen...

Och hon sade: ’Här slutar vägen för Passuk. Men din väg, Charley, går vidare, över det väldiga Chilcoot och ner till Haines Mission och till havet. Och den sträcker sig ännu mycket längre, belyst av många solvarv, över främmande länder och okända vatten — och den är full av år och mycken heder och stor ära. Den för dig till många kvinnors tält, goda kvinnors — men aldrig skall du mötas av större kärlek än Passuks.’

Och jag visste, att hon talade sant. Men ett vanvett kom över mig, och jag kastade den välfyllda påsen ifrån mig och svor, att även min väg hade nått sitt slut, tills hennes trötta ögon fylldes av tårar och hon sade: ’Bland män har Sitka Charley gått sin väg fram med heder, och hans ord ha varit ärliga och sanna. Glömmer han nu denna heder och talar fåfängliga ord vid Caribou Crossing? Kommer han inte längre ihåg männen vid Forty Mile, som gåvo honom det bästa av sin föda, de utvaldaste av sina hundar? Alltid har Passuk varit stolt över sin make. Må han stiga upp, dra på sig sina snöskor och gå, så att hon måtte få behålla sin stolthet.’

Och då hon hade kallnat i mina armar, steg jag upp och sökte rätt på den välfyllda påsen, och jag drog på mig mina snöskor och stapplade därifrån. Ty det hade kommit en svaghet i mina knän och det gick omkring i mitt huvud och det brusade i mina öron, och det flammade som eld för mina ögon. Jag