annat. För längesedan, då jag var en ung flicka på Chilcat, lekte jag en gång ensam bland högar av pälsskinn i min fars tält; ty männen voro borta på jakt, och kvinnor och gossar släpade hem villebrådet. Det var på våren, och jag var alldeles ensam. Då kom en stor brun björn, som nyss hade vaknat uthungrad från sin vintersömn, så mager att huden hängde i veck över hans benbyggnad, och han stack in huvudet genom dörröppningen och brummade. Min bror kom i detsamma springande tillbaka med den första släden med kött. Och han tog eldbränder och använde som vapen mot björnen, och hundarna i seltygen framför släden kastade sig också över honom — det blev en häftig strid och ett stort oväsen. De rullade in i elden, pälsskinnen kastades omkring och tältet vältes överända. Men till slut låg björnen död med min brors fingrar mellan sina tänder, och det var märken efter hans klor i min broders ansikte. Lade du märke till att indianen, som vi träffade på vägen från Pelly, var utan tumme på sin ena vante — såg du hans skadade hand, då han värmde den vid elden? Den mannen var min bror. Och jag sade, att han inte skulle få någon föda. Och han drog vidare in i tystnaden utan föda.’
Sådan, mina bröder, var Passuks kärlek — hon dog i snön vid Caribou Crossing. Det var en mäktig kärlek, ty hon förnekade sin bror för dens skull, som hade fört henne på mödosamma vägar till ett dystert slut. Och hennes kärlek var så stor, att hon offrade sig själv. Innan hennes ögon slötos för sista gången, tog hon min hand och förde den under sin skinnjacka intill hennes bröst. Där fann jag en välfylld påse,
