Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/141

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


DÄR VÄGEN DELAR SIG.

»Måste jag, måste jag då lämna denna stad,
Där nu min allra käraste har myllats i sin grav?»
 Schwabisk folkvisa.

Den som sjöng, en skägglös yngling med glada ögon, lutade sig fram och hällde vatten i en panna med puttrande bönor, sedan rätade han upp sig, drog ett brinnande vedträ ur elden och drev tillbaka hundarna, som omringat matvarulådan och kokkärlen. Han hade blåa ögon och guldgult hår, och det var en fröjd att se hans ungdomliga friskhet.

Nymånen stack upp sin ena dimmiga spets över de tätt packade snöhättade furorna, som omgåvo lägret och skilde det från den övriga världen. Det var så kallt och klart, att stjärnorna tycktes dansa om uppe i rymden med hastiga, pulserande rörelser. I sydost antydde en förtonande grönaktig skiftning den annalkande prakten av flammande norrsken. Strax i förgrunden lågo två män utsträckta på björnhuden, som utgjorde deras läger. Mellan denna björnhud och snön fanns ett sex tum tjockt lager av granris; filtarna voro hoprullade och dragna åt sidan. Till skydd hade